På smällen

Det finns filmer som är bra och det finns filmer som är bra för att man ser dem just nu. På smällen skulle ses av mig just idag. Jag var ordetligt bakfull (en mycket bra förutsättning för romcoms), jag har varit pappa i lite drygt 10 månader och jag närmar mig det som brukar kallas medelålders.
Jag har lite svårt att avgöra om På smällen är bra om man inte uppfyller åtminstone två av tre kriterier ovan, men jag tror i alla fall inte den är lika bra.

På smällen börjar som vilken slacker-komedi som helst med en massa röka bong, populärkulturella referenser och fula ord. Vi lär känna Ben Stone och hans dudes som bor ihop, sover hela dagarna och försöker tjäna pengar på att bygga en MrSkin.com-kopia (ovetandes om orginalet).

Enter snygga men lite vilsna, duktiga flickan Alison Scott som på en utekväll råkar hamn i säng med Ben och blir: på smällen.
Filmen blir snabbt en dramakomedi om att växa upp, ta sitt ansvar och inrätta sig i ledet. Det är gjort med bra hantverk, kul manus och rätt grymma skådisar rakt igenom (flera från Judd Apatows gamla tv-serie Nollor & Nördar, kanske den bästa ungdomsserie som gjorts). Katherine Heigl (Izzie i Grey's Anatomy) sköter sig bra och gör den roll hon kan bäst; snygg och lite virrig å ytan men smart och känslig inuti (typ samma roll som i nämnda sjukhusserie).

På smällen är över två timmar och det är här det börjar bli lite problematiskt. Filmen vet inte riktigt vart den ska ta vägen utan kör på för full muggar som slacker-komedi (dudes fortsätta hänga omkring lite omotiverat höga), drama-komedi om vuxenlivets vedermödor och gulligull-skaffa-barn-film (slutet). Tyvärr blir det också en ganska stark Staffan Hildebrandt-varning på Bens transformation får bong-dude till välansad webdesigner (kul att det blivit ett jobb man kan ha när man klippt-sig-och-skaffat-ett-jobb).

Men det här är ändå detaljer. Jag skrattade och grät till På smällen, för Apatow är grym på att göra drama.

Så är du nybliven förälder ska du genast gå och se På smällen, och annars är du troligen bakfull och då ska du se den ändå.

Rösta på finste omslaget

Jodå, det är viktiga grejer det här. Nu har nämligen DU chans att påverkar hur dvd-omslaget till Battlestar Galactica Razor kommer att se ut. Jag tyckte alternativ C (ovan) var snyggast. Rösta här.

Little miss sunshine 2

(tack Jimmy P för tips)

Sex and the pity

Californication har dragit igång och det börjar bra. Författaren Hank är på dekis och har jordens skrivkramp. Hans älskade sambo har lämnat honom och hans dotter föraktar hans blotta existens. Hank ligger runt så mycket han orkar men får bara mer ångest och mindre inspiration.

Som någon kanske minns är jag rätt svag för far / dotter-relationer och det är i denna relation som värmen smyger in och lättar upp en annars ganska cynisk Los Angeles-värld.

I övrigt är det en rätt kul serie med rå humor a la Weeds (som tyvärr börjat börjat sin nya säsong lite svagt) och massor av naket. 20-åriga fotomodeller att glutta på för oss killar och en lönnfet avdankad Arkiv X-stjärna för damerna. Livet är inte rättvist. Och det är väl här man kan känna att Showtime börjar upprepa sig lite. Det är lätt att det bli en massa tits, ass och röka gräs bara för att de kan visa vad de vill på sin betalkanal.
Med nog gnällt om det, jag tror ändå på Califonication som ett av höstens starkaste kort.

Farväl Falkland

I en intervju med Kristina Axén Olin för ett par år sedan svarar hon på frågan om vem som är hennes förebild: Margaret Thatcher. Satt då och funderade vad det var hos Thatcher hon såg upp till. Hennes enoma förmåga att bryta ner välfärd? Hennes perfekta känsla för PR-krig? Eller (och detta är väl mest troligt) bara att hon är en hård kvinna i maktposition. Sedan dess kan jag inte låta bli att tänka på Thatcher varje gång jag ser kvinnan som styr vår stad.

Shane Meadows film This is England är en svidande uppgörelse med Thatcher och ett årtionde som kom att prägla livet för många i Storbritannien för en lång framtid. Thatchers politik skapade djupa klyftor i det brittiska samhället och en grogrund för National Front som idag är förebild för många främlingsfientliga partier.

Men Meadows historia är också en fantastisk skildring av en (delvis självupplevd) uppväxt för ett tolvårigt mobboffer som adopteras av ett gäng skinnskallar. Unge Shaun, lysande gestaltad av Thomas Turgoose, har förlorat sin pappa i kriget, hatar skolan och har inte råd med kläder. Den första kvarten i filmen är en av de snyggaste åttiotalsskildringar jag sett och det med extremt liten budget. Subtila bakgrundssoundtrack från radioapparater med allt från Soft Cell till Toots & The Maytals och filmens stylist måste haft filmårets roligaste jobb.

This is England utvecklas sedan till en historia om hur rasismen smyger sig på samhället i allmänhet och skinheadskulturen i synnerhet. Det är rappt, bitvis våldsam och engagerande, men det är ändå i karaktärerna och relationerna dem emellan som Meadows lyckas allra allra bäst.

Efter filmen kom jag på att jag inte tänkt på Farväl Falkenberg på länge. Filmerna är rätt olika i stiken, men känslan efteråt är densamma. Båda lyckas skildra uppväxt utan senimentalitet och lyckas få amatörskådisar piska större delen av övriga filmvärlden.

This is England är oi oi oi så bra.

----

Förresten hittar Nonstop Entertainment på en maasa kul kring filmen, bland annat en fotoutställning på Debaser Medis fr o m idag.

Trailer: Waitress

Jag såg om Little Miss Sunshine och den var fortfarande super. Waitress nedan har omtalats som årets feelgood indie men det är lite svårt att bedöma om de fått till rätta känslan. Kan mycket väl bli för mycket käcka-tjejen-som-uttrycker-sina-känslor-genom-att-baka-pajer, och det låter som Chocolat för mig. Jag har såklart inte sett Hallströms film men vet att jag hatar den.

Eller så är Waitress så där mysigt måbra-ångest-fylld som vi alla älskar (jodå, du också).

Kul med en massa tv-serie kändisar (Nathan Fillion från Firefly och Jeremy Sisto från Six feet under mm) i rollerna också.

Tillbaka

Jag är tillbaka i någon form. Ganska utvilad tror jag. Hälsinglands skogar lugnar och Skånes vidder inspirerar.

Sen sist:

* Det har varit lite tid för populärkultur, men jag har köpt en ny kamera och det har fått mig att se lite nya saker. Tillvaron blir på något sätt skarpare genom en lins. I nästa liv vill jag fota mer. Ja, inte nästa liv utan i nästa delen i resten av mitt liv. Ja, så får det bli.
Här kan man se lite bilder.

* Jag ser min egen rastlöshet i min dotter varje dag.

* Jag läser Lördag av Ian McEwan. Gör det du med.

* Jag lyssnar på raspiga gamla jazz-EP och The skin you're living in med Grand Drive.