Farväl Falkland
I en intervju med Kristina Axén Olin för ett par år sedan svarar hon på frågan om vem som är hennes förebild: Margaret Thatcher. Satt då och funderade vad det var hos Thatcher hon såg upp till. Hennes enoma förmåga att bryta ner välfärd? Hennes perfekta känsla för PR-krig? Eller (och detta är väl mest troligt) bara att hon är en hård kvinna i maktposition. Sedan dess kan jag inte låta bli att tänka på Thatcher varje gång jag ser kvinnan som styr vår stad.
Shane Meadows film This is England är en svidande uppgörelse med Thatcher och ett årtionde som kom att prägla livet för många i Storbritannien för en lång framtid. Thatchers politik skapade djupa klyftor i det brittiska samhället och en grogrund för National Front som idag är förebild för många främlingsfientliga partier.
Men Meadows historia är också en fantastisk skildring av en (delvis självupplevd) uppväxt för ett tolvårigt mobboffer som adopteras av ett gäng skinnskallar. Unge Shaun, lysande gestaltad av Thomas Turgoose, har förlorat sin pappa i kriget, hatar skolan och har inte råd med kläder. Den första kvarten i filmen är en av de snyggaste åttiotalsskildringar jag sett och det med extremt liten budget. Subtila bakgrundssoundtrack från radioapparater med allt från Soft Cell till Toots & The Maytals och filmens stylist måste haft filmårets roligaste jobb.
This is England utvecklas sedan till en historia om hur rasismen smyger sig på samhället i allmänhet och skinheadskulturen i synnerhet. Det är rappt, bitvis våldsam och engagerande, men det är ändå i karaktärerna och relationerna dem emellan som Meadows lyckas allra allra bäst.
Efter filmen kom jag på att jag inte tänkt på Farväl Falkenberg på länge. Filmerna är rätt olika i stiken, men känslan efteråt är densamma. Båda lyckas skildra uppväxt utan senimentalitet och lyckas få amatörskådisar piska större delen av övriga filmvärlden.
This is England är oi oi oi så bra.
----
Förresten hittar Nonstop Entertainment på en maasa kul kring filmen, bland annat en fotoutställning på Debaser Medis fr o m idag.
posted by Herr Bergström at 03:51
4 Comments:
Underbar film! Veckans bästa rubrik också Herr Bergström :D
National Fronts populäritet peakade 1979, samma år som Thatcher valdes: http://en.wikipedia.org/wiki/British_National_Front
Även om hon kan lastas för mycket, så måste jag dessvärre rentvå henne på den punkten.
I övrigt tror jag att Axén Olins kärlek till Thatcher beror på en kombination av de tre skälen.
Bästa låten om Thatcher? Costellos Tramp the Dirt Down.
Du har en poäng där men jag tror inte hon gjorde saken bättre.
Andra fina låtar: Stand Down Margaret med The Beat och Morrisseys Margaret On The Guillotine
Precis som Fredrik gör i dagens Sverige så fördjupade Maggans politik de brittiska klassklyftorna. Allt enligt den bibliska devisen; Till dem som har skall det vara givet...
Och det är väl där hennes brott ligger.
Apropå låtar; broder Bob var ju lite före sin tid med Maggies Farm!
;-)
Skicka en kommentar
<< Home