Morbror Carl-Erik
För en vecka sedan dog min mammas morbror Carl-Erik af Geijerstam. Han somnade stilla in på ett sjukhem i Uppsala. Carl-Erik var en av samtidens allra bästa poeter och lämnar ett stort tomrum efter sig både som författare och personlighet. Morbror Carl-Erik var en förebild för mig. För 15 år sedan inspirerade han mig att börja läsa litteraturvetenskap. Jag satt på hans sängkant och vi pratade om hans och mina favoritförfattare. Han pratade mycket om Vilhelm Ekelund, som jag inte läst då, och vi delade en passion för Orwell. Jag var nog rätt ung och rastlös, men efter ett tag kom alltid lugnet i den där stora lägenheten med utsikt över gamla kyrkogården i Uppsala. Och diskussionen fortsatte.
Carl-Erik var också en passionerad brädspelare. Det är inte så många som spelar bräde idag. Backgammon är liknande (samma spelplan), men inte alls lika kul. I början av 2000-talet fick jag äran att bli piskad i brädspel av Carl-Erik. Det är lätt den roligaste omgången bräde jag spelat. Carl-Erik satt med lysande ögon och skrattade högt av glädje när han slog ett bra slag. När jag gjorde något felaktigt drag skakade han långsamt på huvudet och föreslog ett bättre sätt att hoppa med de runda små brickorna. Det var inte viktigt att vinna för Carl-Erik, det viktigste var att njuta av exakt den sekund man befann sig i.
Carl-Erik hade själv lärt sig spela av sin pappa och skriver om honom i essäsamlingen Dag för dag:
"Jag har inget minne av att han någon gång visat förtret eller missmod. Alltid samma lugnt gemyt, medan man själv nog kunde visa tendenser att klaga över ogunstiga tärningsslag eller gräma sig över outnyttjade chanser. När sista tärningsslaget hade gett sitt utslag och spelet var avgjort, då fanns det inget mer att fundera över. Pappa sköt upp glasögonen i pannan, stoppade och tände pipan och om han förlorat kunde han säga: Man måste ha eld i mun när man spelar med skojare, men nu hoppas jag du vill ge mig revansch."
Vila i frid, Carl-Erik.
Läs också Louise Ekelunds fantastiska Under strecket om Carl-Erik.
Carl-Erik var också en passionerad brädspelare. Det är inte så många som spelar bräde idag. Backgammon är liknande (samma spelplan), men inte alls lika kul. I början av 2000-talet fick jag äran att bli piskad i brädspel av Carl-Erik. Det är lätt den roligaste omgången bräde jag spelat. Carl-Erik satt med lysande ögon och skrattade högt av glädje när han slog ett bra slag. När jag gjorde något felaktigt drag skakade han långsamt på huvudet och föreslog ett bättre sätt att hoppa med de runda små brickorna. Det var inte viktigt att vinna för Carl-Erik, det viktigste var att njuta av exakt den sekund man befann sig i.
Carl-Erik hade själv lärt sig spela av sin pappa och skriver om honom i essäsamlingen Dag för dag:
"Jag har inget minne av att han någon gång visat förtret eller missmod. Alltid samma lugnt gemyt, medan man själv nog kunde visa tendenser att klaga över ogunstiga tärningsslag eller gräma sig över outnyttjade chanser. När sista tärningsslaget hade gett sitt utslag och spelet var avgjort, då fanns det inget mer att fundera över. Pappa sköt upp glasögonen i pannan, stoppade och tände pipan och om han förlorat kunde han säga: Man måste ha eld i mun när man spelar med skojare, men nu hoppas jag du vill ge mig revansch."
Vila i frid, Carl-Erik.
Läs också Louise Ekelunds fantastiska Under strecket om Carl-Erik.
posted by Herr Bergström at 20:10
2 Comments:
Fin text. Vi kanske skulle ta ett parti någon dag?
Tack. Det ska vi absolut.
Skicka en kommentar
<< Home