Resident Evil: Extinct

Jag och Conan gick på en pressvisning av nya Resident Evil (den tredje i serien). Stora delar av den yngre filmeliten var där och eftersom vi varken är unga eller elit fick vi planka in på Fru Conans inbjudan.

Anyway

Resident Evil-serien är rätt utskrattat i filmvärlden liksom de flesta filmer som bygger på tv-spel. Jag har dock uppskattat både ettan och tvåan (som var rätt tveksam, men jag såg den i Tokyo i en fullpackad salong med skitpeppade japaner så det gick inte att sitta och sura). Det var alltså med hyfsat höga förväntningar jag slog mig ner i salongen. Lite dumt / synd eftersom det är en riktig b-film på de flesta sätt. Den obligatoriska början med en halvnaken Milla Jovovich, de lite taffliga försöken att få oss att hoppa ur skinnen (funkade tyvärr inte), samt några popkulturella referenser till filmhistorien som var så övertydliga att min 1-åriga dotter hade suckat.

På den positiva sidan då? Jo, den gode Anderson kan göra riktigt bra action-scener. När Jovovich väl fightas med zombies är det snyggt, tight och spännande. De återkommande zombie-hundarna är fortfarande rätt läskiga och slutbossen riktigt ful (i positiv bemärkelse).

Den finfina bloggen En dröjande blick skrev nyligen ett inlägg om Neozombiens steroida stagnation. Många bra poänger, men själv tycker jag nog snarare att zombien utvecklats och blivit rätt kul. Jag gillar när de springer fort i nyinspelningen av Dawn of the dead, eller spelar tv-spel i komedin Shaun of the dead. Och jag gillar Resident Evils hjärndöda zombie-action.
Hoppas nu på en Die Hard 5 med en skyskrapa fylld med zombies (och Willis med kulsprute-rullator).

Slutet då? Ja, det lär ju bli en fyra om man säger så. Jag kommer att sitta bänkad.