Tekkonkinkreet

Kampen mellan de bästa animefilmerna i år hårdnar. Den kommer att stå mellan två filmer och vi börjar med Tekkonkinkreet.

Det är sällan man slår sig ner framför en film och hakan dunkar i bordet efter bara några sekunder. Tekkonkinkreet är så visuellt vacker, annorlunda och nyskapande att man bara gapar. Det går att ta en skärmdump var som helst i filmen och den är i sig ett konstverk. Här ligger japanerna så galet långt före oss västerlänningar. Tänkte jag. Men Tekkonkinkreet är regisserad av en amerikan. Såklart är den gjord i japan (av Studio 4), men detta är enligt utsago den första större animeproduktion regisserad av en utböling.

Tekkonkinkreet handlar om två föräldrarlösa pojkar (lite oklart om de är bröder) som lever i den fiktiva staden Treasure city. Det är en mörk bild som målas upp av standen och människorna som lever där är mest en fond för livlöshet och depression. Kontrasten blir fantastisk i de bilder som skapar pojkarnas omgivning. Färger sprakar, fantasier blir verklighet och drömmar får liv. Kameran åker berg-och-dal-bana mellan nergångna hus och gnistrande nöjesfält. Kontrast är också filmens tema. Pojkarna heter Kuro / Black (en våldsam gatpojke som styr sin stadsdel med järnhand) och Shiro / White (den naive drömmaren som bara vill vara lycklig). Gud och Satan finns där också, om än i förvrängda former. Ont står mot gott. Rätt mot fel. Stad mot natur. Vanliga teman i den japanska berättarkonsten. Som vanligt finns det inga enkla svar och karaktärerna utvecklas fram och tillbaka mellan de båda sidorna.
Staden får symbolisera det japanska samhället med teman som organiserad brottslighet, hemlöshet och längtan efter att ha tid att skaffa barn. Många scener slår som knytnävslag i magen, det här är inte en barnfilm, men ljuset finns där hela tiden och mot slutet finns det hopp.

Tekkonkinkreet kommer inte att väcka någon större uppmärksamhet i Sverige annat än en möjlig applåd på Stockholms Filmfestival (hoppas den är inköpt).
Den har vunnit ett flertal priser i japan och blivit rätt omskriven i USA.

I morgon släpps den på DVD i Europa och på måndag som både DVD och Blue-Ray i USA

Jag vet att jag inte direkt sjunger för kören här, men snälla ni: Ge nu Tekkonkinkreet en chans och missa inte en av årets bästa animerade filmer.

Run, Fatboy, Run

Filmen Run, Fatboy, Run har ett kul namn och lyckas med konststycket att vara en amerikansk rulle med både Simon Pegg och Dylan Moran (båda britter) i huvudrollerna. Bra casting där, David Schwimmer.

Trailern lovar inte succé, men det kan ju vara kul när lönnfeta britter drattar på ändan.

Morbror Carl-Erik

För en vecka sedan dog min mammas morbror Carl-Erik af Geijerstam. Han somnade stilla in på ett sjukhem i Uppsala. Carl-Erik var en av samtidens allra bästa poeter och lämnar ett stort tomrum efter sig både som författare och personlighet. Morbror Carl-Erik var en förebild för mig. För 15 år sedan inspirerade han mig att börja läsa litteraturvetenskap. Jag satt på hans sängkant och vi pratade om hans och mina favoritförfattare. Han pratade mycket om Vilhelm Ekelund, som jag inte läst då, och vi delade en passion för Orwell. Jag var nog rätt ung och rastlös, men efter ett tag kom alltid lugnet i den där stora lägenheten med utsikt över gamla kyrkogården i Uppsala. Och diskussionen fortsatte.

Carl-Erik var också en passionerad brädspelare. Det är inte så många som spelar bräde idag. Backgammon är liknande (samma spelplan), men inte alls lika kul. I början av 2000-talet fick jag äran att bli piskad i brädspel av Carl-Erik. Det är lätt den roligaste omgången bräde jag spelat. Carl-Erik satt med lysande ögon och skrattade högt av glädje när han slog ett bra slag. När jag gjorde något felaktigt drag skakade han långsamt på huvudet och föreslog ett bättre sätt att hoppa med de runda små brickorna. Det var inte viktigt att vinna för Carl-Erik, det viktigste var att njuta av exakt den sekund man befann sig i.
Carl-Erik hade själv lärt sig spela av sin pappa och skriver om honom i essäsamlingen Dag för dag:

"Jag har inget minne av att han någon gång visat förtret eller missmod. Alltid samma lugnt gemyt, medan man själv nog kunde visa tendenser att klaga över ogunstiga tärningsslag eller gräma sig över outnyttjade chanser. När sista tärningsslaget hade gett sitt utslag och spelet var avgjort, då fanns det inget mer att fundera över. Pappa sköt upp glasögonen i pannan, stoppade och tände pipan och om han förlorat kunde han säga: Man måste ha eld i mun när man spelar med skojare, men nu hoppas jag du vill ge mig revansch."

Vila i frid, Carl-Erik.

Läs också Louise Ekelunds fantastiska Under strecket om Carl-Erik.

Dagens länkar

Jo, jag skulle just skriva något om hur fantastiskt bra Californication blivit när jag såg att Kjell skrivit ett inlägg där varenda ord är sant.

Ni som känner Herr Alarik och med vänner bör också genast kasta ett öga på hans nostaligiska trip tillbaka till Uppsala.